...begränsar barns egen tankeverksamhet, ger värderingar som de själva inte är ägare till och som implementerats av oftast små rädda människor.

Hade ett långt samtal med en person igår och det gjorde ont. Innerligt ont. Att behöva fundera på om ens barn dras över ens egen kam pga ens handikapp är inget man ska behöva fundera på. Att behöva sorteras åt sidan som en sämre människa är kränkande bara i sig men inget man kan göra något åt i de flesta fallen då föräldrar planterat något som i de flesta fall inte ens är i sanning överensstämmande med verkligheten.

Man får inte vara annorlunda, annorlunda är inte bra. För att slippa känna sig annorlunda gör man någon annan det. Gången är enkel det är fult att inte vara som andra, att inte ha det senaste i klädväg, att vilja se annorlunda ut, att skratta lite för högt och säga saker före man tänker efter, det är inte heller ok. Att motverka sådan element som säger att annorlunda är fult verkar vara uthålligt, för det har funnits med i mitt liv i alla år från det att jag var barn.

Man kan undra om det var mig det var fel på eller de i min omgivining? De som fortfarande verkar kunna strö otrevliga kommentarer om småsaker men som gör ont. De som inte är annorlunda eller anser sig göra konstiga saker men som har konstiga otrohetsaffärer som resulterar i saker jag aldrig någonsin upplevt. Listan kan göras lång. Vad ska vi vuxna lära våra barn?

Alla har lika värde. Vare sig man är rik, framgångsrik eller helt enkelt har en mamma som inte är som alla andra men ändå världens bästa.

I barnets ögon.

Respekt tack, jag försöker visa mina barn att jag kan ge andra det trots konstiga mellanmänskliga relationer som visar sig i vår absoluta närhet.